Apelsin
Här sitter jag i soffan, dricker ett jättegott nyfunnet te och det kliar i fingrarna. Jag kan inte sluta skriva. Jag har ingen aning om vad jag vill skriva om, eller hur mycket jag vill skriva. Men jag har så mycket jag behöver få ut. Jag har inte riktigt insett det förut men det är så himla skönt att både prata och skriva på svenska. Det är enklare att uttrycka sig på något sätt. Ibland känns det dock som om jag har tappat bort det svenska språket lite grann. Som om jag inte riktigt minns hur man formulerar meningar eller stavar vissa ord. Kanske borde jag börja skriva lite mer på svenska. Och det kanske blir lite roligare för er där hemma att läsa då. Det är så svårt dock, att flytta till ett annat land, där hela ens liv är på engelska. Man blir så van vid det språket. Och jag vill ju att mina vänner från överallt ska förstå vad jag skriver om. Men detta får bli en hemlighet mellan oss svensktalande.
Jag har nog aldrig saknat Sverige så mycket som jag gör just nu. Just precis nu så skulle jag helst av allt sitta på min altan hemma hos mamma och pappa, med ett glas vin och ett par filtar. Prata om allt och ingenting. Bli väckt alldeles för tidigt på morgonen för att någon av föräldrarna ska envisas om att dammsuga klockan 07.30 på morgonen på en lördag. Och sedan säga "nu får du allt komma upp och äta lite frukost". Jajajajajaaaa. JA JAG ÄR VAKEN. Haha. Minns hur mycket jag hatade att bli väckt på en helgdag men nu har jag insett hur mycket jag egentligen tyckte om det. Det finns ingenting jag hellre hade gjort just nu än att krama om min mamma och pappa. Kan verkligen inte förstå att det snart har gått ett år sedan jag träffade alla där hemma. Alla nära och kära. Ett helt år.
Iallafall. Som ni kanske vet så har jag jobbat på en jordgubbsfarm här i australien den senaste tiden. För två dagar sedan så gick vi allihopa till jobbet som vanligt på morgonen. Vi började klockan 07:00 och brukar jobba till ungefär 16:00 eller så. Men efter två timmar på jobbet så ropar våran supervisor att vi kan gå hem för säsongen är över. Så bara helt plötsligt så står vi utan jobb. Med både hyra och hyrbil att betala. Tänk vad livet kan vända på tre sekunder. Så nu har vi letat efter ett nytt jobb i två dagar. Vi har inte hittat någonting än så länge men imorgon bitti ska vi åka till en annan jordgubbsfarm i närheten och fråga om vi kan få jobba där. Med 20 dollar på kontot så kommer man inte så långt. Men jag antar att det är såhär det är att leva backpacker-livet. Haha. Och igen: mormor, oroa dig inte! Jag klarar mig. Har två italienska kompisar som lagar mat till mig varje dag och jag är frisk och kry!
Jag lyssnar på Kent i mina hörlurar. Tog precis en springtur. Sprang som bara den uppför backen och sedan ner igen ett par gånger. Grejen med att bo på ett berg och gå ut på springturer, haha. Inte nådigt när man ska upp igen, om man börjat med att springa neråt. Tog en riktigt kall dusch och gjorde mig en kopp te igen. Så nu sitter jag här igen. Och jag menar det verkligen när jag säger att jag inte kan sluta skriva. Gah. Det finns så mycket jag vill ha sagt men samtidigt så mycket som jag kanske inte borde dela med mig utav här.
Iallafall. Ni som har läst här länge vet ju att jag har haft min älskade Dissi med mig genom de senaste åren. När jag åkte till Australien så lämnade jag henne hemma hos mamma och pappa. När jag hade varit här i ett par månader, mitt i allt resande som jag var uppe i då, så får jag ett samtal där min mamma berättar att Dissi har mått väldigt dåligt den senaste tiden. Att hon varit trött och hängig. Inte ätit bra och knappt druckit något vatten. De åkte till veterinären med henne och vi fick reda på att hon, min älskade Dissi, hade fått cancer. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv, som när jag fick reda på det, trodde jag. Jag skulle precis flyga till Asien och backpacka. Dissi började sin behandling. Blev bättre och sedan sämre igen i omgångar. Varje gång jag pratade med mamma så frågade jag om Dissi. Och jag tänkte på henne varenda sekund av mina dagar. Svårt det där. Att må bra och ha kul när ens andra halva lever helvetet på jorden. Och mina föräldrar och familj kämpade på med Dissi. Försökte såklart hålla ihop vardagen samtidigt som de tog hand om Dissi. Gav henne all kärlek de kunde ge.
När jag har rest runt i Asien i mer än 6 veckor så åker jag tillbaka till Australien. Bosätter mig i Melbourne. Livet är kaos. Jag mår dåligt och min vän mår dåligt. Vi kämpar på. Jag hittar Colby. Någon som får mig att må lite bättre. Han hjälper mig att hålla mig stadigt på marken. Jag börjar jobba för första gången på mer än ett halvår och livet börjar återgå till rutin. Jag börjar resa mig upp. Hamnar på fötter. Lever. Mår bra. Andas. Tills morgonen då jag vaknar till ett meddelande från min storasyster och jag förstår att Dissi har lämnat oss. Där gick mitt liv i kras. Hon som har varit den jag längtat hem till. Jag kunde inte vänta tills jag skulle få krama om henne igen när jag kom hem, och hon var frisk. Jag insåg aldrig, eller kanske vägrade tro, att hon skulle lämna oss så himla tidigt. Jag har aldrig gått igenom någonting så svårt. Speciellt inte så långt ifrån all trygghet och det finns ingenting man kan göra från andra sidan jorden. Jag och mamma gråter i telefonen nästan varje gång. Dissi kommer alltid att vara det finaste jag haft. Hon har varit min favorit. Det var någonting med Dissi som var så speciellt. Och allt jag kan hoppas nu är att hon har det bättre där hon är just nu. Älskade Dissi, vi ses när vi ses. Jag tänker på dig.
Sedan så fortsätter ju livet såklart. Man håller ihop. Jobbar. Betalar hyra. Äter. Lär känna nya människor. Skrattar och gråter med alla man älskar. Jag spenderade mycket tid på Lentil As Anything, mitt favoritställe i Melbourne. Det var som ett litet andra hem. Det är så mycket kärlek där. Man är aldrig ensam. Man är sig själv och man behöver inte vara någonting annat än just det, sig själv. Jag träffade så mycket inpirerande personer där. Alla har sin story och vi alla kommer från olika ställen. Så himla fint att hamna där, tillsammans, allihopa. Så fort jag är tillbaka i Melbourne så ska jag gå dit och prata med hippies och veganer. Bästbästbäst.
Nu har jag babblat på om allt och ingenting, men det är dags att ta en paus. Vi har fått ett jobb igen så idag var andra dagen på en ny jordgubbsfarm. En miljon gånger bättre än den förra och vi alla blir gladare. Jag kramas mycket och hittar nya, intressanta människor. Ha en fin dag allihopa, så hörs vi snart.