Rebecca la wildflower.

I got the honour to photograph this beauty the other day. Rebecca. I love it when I find people to photograph that are unknowingly beautiful. People who Rebecca - who does not understand how pretty they really are. There is always something special to capture the moment with this kind of people. What a wildflower she is. 

 
 
 
 
 

Livet. Tankar. Kärlek. Familj.

Liiiivet. Vad det går upp och ner. Här är jag nu. Mitt i livets kaos och bara är. Helt still. Tänker på vad nästa steg ska vara. Och steget efter det. Fastän jag borde vara här och nu. Bara. Här. Nu. 

Jag har så många drömmar. Samtidigt som jag lever i sådan. Jag vill drömma och önska och sträva mot ett mål men jag vill ändå bara vara trygg. Min trygghet finns inte inom mig nu. Den hoppar fram och tillbaka. Ibland är tryggheten i mig själv min grundpunkt i livet som är det som gör att jag blir stabil. Men ibland tappar jag bort tryggheten eller lämnar över den på någon annan. Simon, ibland. Han tar emot den och försöker att ge tillbaka den till mig. Han hanterar det så bra. Millan, är också en trygghet. Någon som alltid är där. Henne ringer jag ofta. Pratar med nästan varje dag. Vi har förlorat mycket tid men vi tar ikapp. Är så glad över att vi tar ikapp och lever ihop. Som när vi var små. Vi är bra. Mamma. Hon kommer väl alltid att vara tryggheten när allt rasar. Jag blir vuxen men kommer för alltid att vara mammas barn. Det gör mig trygg. Bara tanken av att vara hennes dotter. 

Men någonstans måste jag få tryggheten att stanna hos mig. Att jag själv, när jag finner den, låter den stanna hos mig och inte flyttar den till någon annan. Jag behöver tryggheten inuti mig för att våga vara jag. För att våga fotografera. För att våga prata eller måla. Skratta & gråta. Tryggheten måste finnas inuti och när den gör det, då mår jag som bäst. Men när den inte gör det längre, då vet jag att det finns så många som fångar mig och håller mig kvar. Tack. Tack för att ni låter mig vara jag men att ni finns där när det krisar. 

Eller kanske det allra bästa, att ni finns där alltid. Varje dag. När jag vill berätta om en god kokosnöts glass. Eller om ett nytt recept till en smoothie. Om bikinisar eller indisk mat. Jag har världens finaste människor i mitt liv, och är oändligt tacksam för det. Hela inlägget idag indikerar på att jag mår dåligt, märker jag när jag har läst igenom mina ord, men det är inte så. Jag mår väldigt bra. Jag känner mig fri och glad varje morgon när jag öppnar mina ögon. Livet. Det går upp och ner. Men livet är ändå nu och det måste vi förstå. Mm. Godnatt, alla mina kära. Nu ska jag sova gott och vakna med ett leende på mina läppar imorgon.

En bild på Simon. För att han är så fruktansvärt fin.