Denna bruden alltså.

 
Denna bruden alltså. Vem är hos ens?
Amanda heter hon. Möjligtvis en av de människor som format mig till den person jag är idag. Som har funnits med sedan barnsben och som alltid känt mig. Som alltid har varit den människan jag kan vara med själv med. Inga krav, inga problem. Bara vara sig själv och aldrig bli dömd för någonting jag har gjort. Det är en av de människorna som jag inte släpper. Som jag alltid kommer hålla tag i lite extra. 

Snart ska vi sova. Och imorgon har vi ytterligare en dag tillsammans i skolan. Åh vad jag älskar denna bruden. 

Hälsningar från Danmark.



Ibland får man vykort från vänner. Dock inte alls så ofta. Men när det väl händer så blir man allt bra lycklig i själen. Denna gången var det ett från Danmark. Där det stod både om dandelions och om fristaden. 

Och ps. Jag äter mycket köttbullar. ds. 
 

Såhär ser det ut.

Gud. Jag har ingen tid över till någonting. Det är mycket på gång och jag vet inte riktigt själv vad det är som händer. Jag vet inte riktigt vart jag har mig själv. Det är så mycket som händer hela tiden att jag inte riktigt hinner ha någon tid för mig själv. Jag hinner aldrig tänka på saker som betyder någonting för mig. Jag hinner inte göra någonting helt onödigt, bara för att tiden inte finns. Jag hade i så fall fått sitta uppe hela nätterna för att ha tid till att pyssla, läsa eller för att göra någonting annat mysigt som jag tycker om. 

Det som jag gör just nu som tar så otroligt mycket tid är främst jobb. Jag försöker att jobba så mycket jag kan. Jag har även en del jobb som måste arbetas på hela tiden. Det är lite projekt som skall planeras och liknande. Det är svårt att få dagarna att gå ihop när man har någonting som hänger efter en hela tiden. När det är ett arbete som liksom inte har någon paus. Om jag kommer på en bra idé till min planering till projektet så måste jag sätta mig ner direkt och skriva ner och reflektera om hur det skulle kunna gå att utföra. 

Och inte nog med jobb. Jag går ju i trean på gymnasiet. Då har man inte så mycket tid till att ligga och läsa en bok, träffa kompisar några kvällar i sträck eller åka bort en helg för att slappna av. Det är så mycket i skolan att man ibland liksom druknar i alla uppgifter. Man har så mycket nya uppgifter hela tiden som lägger sig på hög. Och även om jag har lämnat in alla uppgifter så finns det alltid saker jag vill förbättra. Jag brukar lämna in en uppgift och få respons på den, sedan om betyget inte är tillräckligt bra, eller inte så som jag hade tänkt mig, så sätter jag mig ännu en gång med samma uppgift för att rätta allting som möjligtvis skulle kunna höja betyget.

Det är alltså mycket just nu som tar tid. Jag önskar att jag ibland bara kunde lägga mig på min säng och läsa ur en bok. Eller att jag bara skulle kunna starta lite musik och lyssna på någonting när jag ligger där och bara blunda. Jag vill bara stänga ögonen och slappna av en stund. 

-MEN... Det känns nästan lite omöjligt. Jag kan liksom inte riktigt slappna av. Jag kan inte bara lägga mig där och ta det lugnt. För när jag väl tar det lugnt så tänker jag så otroligt mycket. Jag tänker på alla saker jag har att göra och då kommer man på idéer eller ligger och tänker på någonting som man måste fixa. Eller någon uppgift som måste skrivas. Eller att det bara är en månad kvar tills alla uppgifter ska vara inlämnade så att man kan få ett slutbetyg. Det är så mycket just nu som gör att jag inte kan få någon ro i själen.
 
DOCK så är ju jag en sådan människa som tycker om när det händer lite grejer. Jag tycker om att ha mycket att göra och att ha många projekt på gång. Ibland kan det bara bli lite för mycket och det är då man själv måste kunna sätta stopp. 

Det konstigaste är dock att jag faktiskt inte ens har förstått det här. Jag har vetat att det har varit någonting men jag har inte riktigt förstått just vad det har varit för någonting. Det var först igår som jag verkligen insåg att jag inte kan gå runt här och inte ta hand om mig själv. Och det värsta är att jag inte ens tar hand om andra. Att det finns människor som står mig otroligt nära som påverkas och undrar vad det är som händer. Det är då jag inser att någonting måste ändras. Någonting måste förbättras. 

Det är tur att jag har så fina vänner i min närhet som faktiskt pratar med mig om sådant här. Jag blir så himla glad av att det finns folk som förstår mig, och som förstår hur min relation till människor är. Att allting handlar om att prata. Det är så himla bra att de som står mig nära också är sådana. Det gör allting så himla mycket bättre, finare och mer underbart. 

Nu åker jag buss. Jag ska hem till min så kallade pojkvän, som alla andra så fint vill kalla det. Jag kallar det bara för.. ja. Jag kallar det inte för någonting. Men jag ska i alla fall hem till John och ikväll ska vi ha en helt vanlig hemmakväll. Vi ska bara ta det lugnt, kanske ta en promenad i det härliga vädret och bara vara. Vi båda behöver nog det just nu. Och imorgon ska jag jobba igen. Det ska bli HUR kul som helst eftersom det är ett makeup jobb som jag ska göra i Göteborg. Jag är hur taggad som helst!

Och jag lovar mig själv att bara slappna av ikväll. Att allting får vänta en stund. Det är vad jag vill lova mig själv idag.