Tankar & kanske för mycket.

Idag känner jag att det är dags att bara skriva av mig lite. Jag antar att hela den här texten kommer att bli flummig och helt osammanhängande, men om ni känner att det bara är massa kladd så kan ni helt enkelt strunta i att läsa och glömma bort att ni överhuvudtaget ens har läst det här första. 
 
Men det är så mycket som förändras. Det är så mycket som har förändrats på bara två år. Så många vänner som har försvunnit ut till ingenstans, där all kontakt är helt borta och bandet är klippt. Vissa känner jag fortfarande väldigt stor kärlek till. En så stor kärlek att jag tänker på dom ganska ofta. Samtidigt som jag till vissa inte känner någonting alls. Inte att jag saknar dom, eller att jag ens saknar de tider som vi en gång hade. Jag vet inte om det är jag som förändrats, om det är dom eller om det kanske är lite av båda delarna. Jag vet att jag har förändrats väldigt mycket de senaste åren, till det bättre. Mycket bättre. Dock undrar jag om det har så mycket att göra med relationen till de som jag en gång kände.
 

 
Jag har också förändrat min inställning till saker och ting. Jag har alltid haft väldigt bra inställning, och väldigt bra förväntningar på saker. Jag har också alltid varit den som lyckats se saker positivt även om det kanske egentligen inte finns en enda sak som är positivt med tillfället. Men någonting ytterligare hos mig har gjort att jag kan se lösningar på problem. Att jag faktiskt kan se problem komma på lång väg, och när de väl är hos mig så har jag lyckats komma på en lösning som gör att det inte längre finns ett problem. Det är en av de saker som jag faktiskt är väldigt stolt över. Som jag kan säga, utan att det ska låta som om jag övervärderar mig själv, att jag är väldigt stolt över. Och man borde kunna säga sådant oftare, saker som man tycker att man själv har gjort bra. För det händer allt för sällan. 
 

 
Och mina vänner, hur känner dom? Hur har dom de? Vad gör dom? Vilka är dom? Detta är frågor som jag ofta
ställer till mig själv. Det är väldigt sällan som jag har ett svar på dessa frågor. För helt ärligt så vet jag inte. Jag har ingen aning. Jag pratar väldigt mycket med mina vänner, och jag är en del av dom. Alla är för mig lika mycket värda och precis lika speciella. Det svåra med det här är att jag har så himla olika relationer till mina vänner att man måste agera och uttrycka sig olika beroende på vem det är. Jag har självklart några som står mig väldigt nära, men de är så många som gör det. Det är så många av dom som jag skulle ringa om jag mår dåligt, som jag skulle åka till om allting rasar, som jag kan säga att jag verkligen tycker om och värdesätter. Och det är så himla svårt att få dom att känna sig uppskattade, men jag tror att de vet det. Att de vet hur otroligt mycket jag tycker om och bryr mig om dom. Och här får ni en liten bekräftelse, en liten hälsning att jag ber om ursäkt ifall det är så att jag säger det allt för sällan. Men ni är så bra allihop, så vackra och så speciella.
 


Och jag vill så gärna bara stanna tiden en tag. Jag vill så gärna bara låta allting vara ett tag, att ingen tid behöver räknas. Inga tider behöver hållas. Ingen klocka behöver användas. För jag vill bara att allting ska stå still ett tag. Jag vill ta en stund att bara tänka igenom allting som ligger mig nära. En stund att bara låta saker sväva i luften, alla med ett snöre fäst till mig. Som små ballonger. Kanske i olika färger. Ni vet, så som jag ville ha det den dagen. Den där dagen då allt kanske skulle vara borta. Då allt som skulle finnas kvar av mig skulle vara min aska. Eller min kropp, ett tag, innan den skulle försvinna och det enda som skulle finnas kvar skulle vara skelett. Ja, den dagen. Så som jag ville ha det just den dagen. Med alla färgglada ballonger och en dåvarande vän som skulle sjunga. Hon lovade det. Hon lovade att hon skulle sjunga för mig. Även om min själ skulle vara någon annanstans.
 

 
Men vad gör man då? Kanske bara fortsätter att leva. Fortsätter att visa för sina nära och kära hur mycket man uppskattar att de faktiskt finns där i ens liv. För det finns vissa som faktiskt inte ens har någon. Som inte vet vem de skulle ringa om allting går sönder. Som inte har någon att åka till när hela jävla livet rasar ihop och ingenting finns kvar. Det finns de som i det läget kanske inte skulle ha mer än sig själva kvar. Och när allting annat rasar så kan man inte alltid lita på sig själv. Då måste man ha någon annan som lyfter upp en. Någon annan som visar hur man ska göra, som berättar hur man ska göra för att klara sig. Jag vet att jag har gjort det många gånger, att jag har räddat många människor. Men jag vill rädda fler. Jag vill älska mer.
 


Imorgon ska jag kyssa den jag älskar på ett helt annat sätt. Jag skall kyssa den personen som betyder precis lika mycket som jag nämnt här ovan, fast på ett helt annat sätt. Personen som får mig att känna mig så levande och så trygg. Personen som gör mig så jävla osäker för att jag vill vara allt. Jag vill vara allt som han behöver. Jag är inte rädd längre, inte rädd alls. För jag älskar honom tillräckligt mycket för att våga lita på hans ord. För att våga lita på det han har att säga, att ta åt mig av hans åsikter utan att det gör mig förstörd. Förut har jag blivit förstörd, förstörd från insidan och uppäten av både mig själv och andra. Att det funnits någon som manipulerat mig så hårt att jag längre inte lyssnade på mig själv. Att jag inte längre kunde se ett slut på det som skedde, eller ens en början till vad som aldrig skulle sluta. Men det slutade. Det försvann, jag tog mig ur det och nu vet jag att jag aldrig behöver råka ut för det igen. För killen som jag imorgon skall kyssa är en person som för mig är så mycket mer än det andra. Han är den som gör mig hel. Klyschigt kanske, men herregud vad jag inte har varit hel utan honom. 
 

 
Dags för mig att sluta skriva här nu & bara ta det lugnt en stund. Det var iallafall väldigt skönt att bara låta fingrarna åka runt över tangenterna och få skriva ner allting som liksom cirkulerar i mitt huvud. Och till er som faktiskt har läst ända ner hit, och som kanske har känt igen er i någonting av det jag har skrivit, eller som kanske känner sig träffade av någon speciellt del som jag har skrivit om, förmodligen är det så. Att det är just er jag har skrivit om. Och kram på er. Allihopa. Och sov så gott inatt. Jag tänker på er. 
 
  
 
 
 

I'm having a good time.

Idag var min första praktikdag av 4 veckor. Jag har alltså praktik hela Oktober månad. Jag skall spendera dessa veckor på Team Sportia tillsammans med hur goa människor som helst. De som jag arbetar tillsammans med verkar vara väldigt mysiga och jag tror att jag kommer ha väldigt kul under mina veckor som praktikant. Jag tror också att jag kommer utvecklas som person när jag har varit där. Och att utvecklas som person är en av de stora mål som jag har just nu, och det är någonting som pågår och har pågått en väldigt lång tid. Jag tror aldrig att det målet liksom kommer att ha ett slut, utan jag vill helst av allt fortsätta utvecklas tills det inte finns någonting mer att förbättra. 

Ikväll ska jag spela lite gitarr och mest mysa. Imorgon kommer ett dreadhead på besök och spenderar natten hos mig. Han är helt otrolig. Jag förstår fortfarande inte ens att han finns i mitt liv, för jag menar, varför skulle han vilja hänga med just mig? Känns helt fucking obeskrivligt.

Imorgon ska jag också gå på en delegeringsutbildning, alltså en slags medicinutbildning så att jag kan få lite mer jobb inom hemtjänsten. Det känns faktiskt hur bra som helst och jag är väldigt taggad. Det innebär också att jag har sovmorgon till klockan 13.30. Kanske tar mig en springtur ute i det lite halvkyliga vädret och värmer upp inför en hur go dag som helst, är verkligen jättetaggad!
Och här lägger jag lite random in en bild på mig och Amanda från väldigt längesedan då vi hade praktik på Ciluette med helt fantastiska kollegor!
 
 

Va.

Tack för korten. 
Tack för allt.
Trots tårar så vet jag att det kommer bli bra.
Trots dina 3 år i England så ses vi snart.
Jag älskar dig.
Förevigt.
För vi tar aldrig slut.