Fina värld.

Godnatt.
Fina värld.
Tack för all respons.
Både på den senaste texten & på min tutorial.
Och tack för allting annat.
För att ni är så fina.
Och för att ni gör mig så glad.
Och för att ni skriver så fina saker.
Och för att jag har så fina vänner.
Och sånt.
Sov så gott, världen. 
För jag har redan tagit helg.
Så går det när man jobbar hårt i skolan.
Man kan få ledigt en hel fredag.
Love it.
Natti. 
 

Och bli inte ledsen för att jag pekar ut dig.

Det var ett tag sedan som jag skrev någonting sådant där tänkvärt som jag vet att ni tycker om att läsa om. Det är både tjejer & killar som sagt åt mig att skriva mer djupa och tänkvärda texter. Men på grund av alldeles för lite tid vid datorn, mycket träning & en miljon andra saker att göra på dagarna så har jag inte hunnit att ta mig någon tid till det. 
 
Men idag var jag ute och gick en promenad med Dissi. Hon har blivit stor. Jag vet inte ens om man säger att hon är en valp längre, men enligt mig så kommer hon nog alltid vara en liten bebis. Jag lade iallafall telefonen hemma och tog med mig Dissi ut på en promenad. Jag fick chans till att rensa min hjärna vilket jag inte har gjort på väldigt länge. Jag har inte haft tid till ens en liten stund av ensamtid. 
 
Under tiden på promenaden så flödade mina tankar kring saker som jag inte har haft tid att tänka på innan. Min hjärna snurrade nästan runt och det kändes som att den skulle spinna flera varv och aldrig stanna. Saker om både skolan, familjen och rättvisa kom upp i mitt huvud.
 
Och när jag gick där och resonerade för mig själv, verkligen sådär mycket att jag var helt inne i det jag tänkte på, så satte sig Dissi ner för att bajsa. Mitt på vägen. Jag hade inte ens märkt att hon gick på fel sida. Men haha, det har egentligen ingenting med saken att göra. 
 
Iallafall, jag tänkte på rättvisa. Vad är egentligen rättvisa?

Det finns så himla många olika aspekter kring vad ordet kan betyda men jag tror främst att det handlar om hur man delar uppgifter mellan män och kvinnor. Även hur man delar uppgifter utefter ålder och kanske storlek.
 
Vad jag menar är att när man gick på dagis så skulle självklart alla tjejer leka med dockor samtidigt som alla killar skulle leka med bilar. Och jag VET, kära medmänniskor, att ni har läst om och pratat om det här en miljon gånger tidigare. Men fortsätt att läsa, snälla. För snart kommer det antagligen en vändning. En aspekt eller perspektiv på ett sätt som ni aldrig förut har sett saken från.
 
Samhället förändras. På dagis så kan killar börja visa sig i rosa kläder. Tjejer kan börja leka med bilar. Eller hur? Jag tror att vi alla är med på den delen. Men föräldrarna, vad är det de köper på ungarnas födelsedag? Om jag får berätta vad jag tror så köper de den rosa tröjan till tjejen och bilarna till grabben. Visst är det oftast så?

Och ändå så är det oftast föräldrar som pratar om att man inte skall behandla barnen på olika sätt. Alla skall behandlas lika, trots ålder eller kön. Right? Mammorna kan bli hysteriska när de kommer till förskolan för att hämta sin son och han säger "mamma, innan sa fröken att jag skulle leka med bilar, fast jag ville nog egentligen leka med dockor". Vad är det då som har påverkat den här lilla killen att inte våga ställa sig upp och säga "fast jag tänker leka med dockorna istället". VAD är det som påverkar honom till att säga så? 
 
-För det är ju inte föräldrarna, eller hur? För de låter sitt barn välja helt själva och hela den raddan som de påstår. Och det är ju självklart inte dagisfröknarna, för de går enligt studieplanen och där står det att alla skall behandlas på samma sätt. Och det är inte den som tillverkar leksaker, för Hen skyller på att marknaden ser ut som den gör. Och de som gör reklam, dom är det inte heller. För de som gör reklam säger att det handlar om att få sålt saker, men att man inte tvingas till någonting.
 
, vem fan är det som gör att det blir såhär?
 
Det är ju knappast den lilla grabben på förskolan som lite blygsamt ställer sig bakom mamma och viskar att han hellre hade lekt med dockor.
 
Jag har ett litet förslag. Kanske är det vi alla? Oj. Jag kan nästan se hur ditt uttryck förändrades lite nu. Och hur du tar fram din automatiska försvarsmekanism för att ha garden uppe om jag skulle säga något ytterligare som känns lite obekvämt. För visst är det obekvämt när någon säger att DU faktiskt tillhör det som jag här ovan har beskrivit som någonting jävligt dåligt? Visst känns det lite jobbigt? Jag vet. För jag känner precis likadant.
 
Tanken på att jag så himla mycket VET att jag är en av de som bidrar till att vårt samhälle fortsätter som det gör, tanken på att jag verkligen VET OM att jag är en av de som inte förändrar ett jävla skit. Den tanken gör mig just nu så jävla ont. Och jag vill ha bort den, jag vill helst av allt banka ur den ur huvudet och slänga iväg den. Men ska jag göra det? Ska jag verkligen göra som nästan alla andra i samhället också gör? Förändrar det någonting? 

NEJ. Det förändrar inte ett jävla skit att bara sitta här och fortsätta leva efter de sjuka ideal som lever kvar trots att de började arta sig för mer än 1000-tals år. Jag blir så jävla arg på mig själv för jag vet att jag vill förändra. Jag vet att jag vill att den lilla killen ska få leka med dockorna om HAN VILL. Att varje människa själv ska få bestämma vad den vill göra, vilken roll personen vill ha. Jag vill inte bestämma det åt honom eller henne. Och jag vill inte heller att resten av samhället skall bestämma det.
 
Barnen är vår framtida värld. Så kanske borde vi alla försöka lite mer. Kanske borde vi inte prata med den lille tjejen som om hon inte fattar vad vi säger, bara för att hon är tjej. Kanske borde vi inte säga till den lilla killen vilka leksaker han skall leka med, eller vilken färg han skall ha på tröjan. Kanske ska de få välja själva. Kanske ska man låta barnen gå in först i affären när man handlar kläder och säga "gå till den tröjan du vill ha och peka på den". Kanske, möjligtvis, kan det förändra bara lite grann. Kanske bara lite, lite grann.
 
Och bli inte ledsen för att jag pekar ut dig. Du vet precis själv om detta är någonting som du skall ta åt dig av. Men jag tror, om du faktiskt har läst ända hit, att det finns ytterligare saker du kan göra. Och om du redan är en bra samhällsperson, en person som tänker efter innan du agerar, så kanske det finns ytterligare saker du kan göra för att få vårt samhälle att gå längre. 

Och tack. Tack till er som försöker.
 
Och förlåt, för att jag inte förrän nu har insett att jag kanske borde ändra mig ytterligare. 
 
Finns det någon mer som vågar erkänna? Eller är er värdighet viktigare kanske? Ja, för varför ska man erkänna för någon, eller ens sig själv, att man inte ens kan uppnå sina egna viktiga mål. Nej, varför skulle man göra det när man vill ha sin värdighet kvar.
 
En sak ska jag säga, och det är att om ni vågar erkänna för er själva, så är er värdighet betydligt högre än om ni fortsätter att sätta upp er försvarsinstinkt varje gång någon råkar berätta någonting om er, som ni egentligen redan vet, men aldrig vågar inse.