Om ungefär en timme så väntar mitt första APT-möte. Det är lite nervöst men samtidigt spännande såklart! Efter mötet så ska jag jobba till klockan 21 ikväll. Det blir mysigt.

 

Sjukaste saken hände idag. Töntigaste saken och kanske konstigaste också. Jag kollade mig i spegeln och började fundera. Ni vet, sådär som man gör ibland. Varför är jag här? Vad har jag gjort för att ta mig hit? osv. Jag började fundera på det här med jobb och insåg hur enkelt jag har haft det. Eller ja, lätt och lätt. Jag har ju kämpat, det kan man inte säga annat om. Men jag har haft turen att ha den viljan som jag har. Just nu känns det som om jag skulle kunna göra precis vad jag vill. För jag har viljan och det finns ingen eller någonting som skulle kunna stoppa mig. Så, iallafall, när jag satt och funderade över livet och dess delar så började jag gråta. Jag började gråta för jag insåg hur stolt jag är över mig själv och att jag har tagit mig dit jag är idag. 

 

Ganska sjukt egentligen. För sådant här får man ju inte säga. Det är ju ingenting man ska prata om. Att man är nöjd över sig själv. Men herregud, idag är jag stolt över vad jag har åstadkommit. Och det är jag så himla glad för.