Död.
En tjej.
Ganska ung.
Borta.
Hon dog.
Fast så får man inte säga.
Man får inte använda ordet "dö".
Jag gör det.
Jag tycker inte man ska bortse från det ordet.
Varför i helvete ska det vara så jävla svårt att bara få prata om döden? Varför ska det vara så svårt att bara säga till någon som det är.
"Men Felicia, det kommer ordna sig".
"Du kommer klara dig".
"Du behöver inte oroa dig".
"Det löser sig".
Ja, okej. Det löser sig, jag fattar. Men jag bryr mig inte. Så tänkte jag. Exakt så tänkte jag.
Jag ville inte höra folk säga att jag kommer klara mig. Att jag kommer må bra. Jag ville bara höra någon som för en gångs skull sade som det var.
"Vi får se hur det blir". Eller som hade peppat mig till att leva när jag väl kunde. Som kunde sagt att -om du dör Fille, så vill du väl ändå ha gjort de viktiga sakerna i livet?. Det var ingen som sade så. Det var ingen som vågade.
Men jag klandrar ingen. För jag har ingen aning om vad jag skulle göra om min bästa vän ger ett sådant besked. Jag skulle antagligen ha reagerat på samma sätt som mina bästa vänner gjorde. Men nu i efterhand så vet jag. Jag vet som pågår och jag vet hur man kan, på något, försöka att inte få personen att gräva ner sig i ett svart hål.
För jag lever. Ingen behövde säga det där obekväma ordet "död". Felicia är död. Ingen behövde säga så. Men tiden då kunde ha varit lite, bara lite enklare.