Javisst blir det. Bättre alltså. Kreativiteten har tagit sin start och jag har rullat in på rätt spår igen. Ibland måste man bara ha den där personen i sitt liv som kan visa en hur det är att leva igen. Som man bara kan vara sig själv med. Ibland behövs det inte ens några ord. Kanske bara lite svensk musik. Och lite jordgubbsplock. Vi båda har haft det ganska tufft den senaste tiden. Varit vilse. Tysta. Lite ensamma, fast ändå inte, kanske. Som när man sitter i ett rum med mycket människor men man känner sig ändå lite ensam. Konstigt det där. Sedan hittade vi till varandra på något konstigt sätt. Av en slump går vi där och plockar jordgubbar bredvid varandra. Börjar prata om allt och ingenting egentligen. Och det var nog där det började. För mig iallafall. Vi pratar om jobbiga saker och om ingenting alls. Jag börjar känna mig levande igen. Som om min hjärna fungerar. Den kan tänka. Fundera. Jag kan prata. Formulera meningar. Sätta ord på mina känslor. Och hon säger att det blir bättre. Och javisst, det blir det alltid. Det går ett par dagar och jag plockar jordgubbar bredvid folk jag inte kan prata med just då. Hatar det. Vill gråta. Åka hem. Det vill hon med. Så vi gör det tillsammans igen. Plockar som bara den. Och återigen finner vi krafterna som behövs för att finnas här och nu. För att leva i stunden. Att livet kan gå från så himla helvete till så helvetes fint. Från att vara ensam bland så många människor till att vara allting för så många. Åh. Äntligen. Tack. Betty. Tack så himla mycket. Vilken superstar du är. Jag kunde inte vara gladare över att få spendera ytterligare två veckor tillsammans med dig i huset av folk som bestämmer. Du är ju lite av en trygghet för mig just nu. Hoppas att du har det fint hos T. Jag saknar dig här hemma ikväll. 

 

Kram till alla som jag älskar och till alla som alltid finns där. Kram till alla som behöver lite styrka och kram till livet. För det är så himla fint egentligen. Kramkramkramkram.