Goodbye.

Goodbye.
Hejdå, alla mina älskade. Mina länkar. Soulmates. Familj. Vänner. Kollegor.
Jag kommer att sakna er alla. Antagligen mer än vad jag förstår i skrivande stund. 

Amanda. Min soulmate. Min bästa vän. Mitt allt, egentligen. Jag förstår inte hur jag skall klara mig utan dig i ett helt år. Ibland kan jag sakna dig bara när jag är i Stenungsund och du är i Borås. Det kan gå en vecka och ändå saknar jag dig. Behöver prata med dig. Ringa dig. Träffa dig. Krama dig. Ja, you name it. Ett helt år utan dig kommer att vara så fruktansvärt lång tid. Och jag vågar inte ens tänka på de dagarna som någon av oss kanske inte mår så bra. När vi har haft en jobbig dag. Hur ska vi klara att inte bara åka till varandra när det känns som värst? Eller att du åker hem till mig med glass när jag är sjuk. Eller att gå ut på krogen tillsammans, eller äta god mat eller bara trycka i oss godis och chips en hel kväll. Och att inte kunna äta bananpannkakor till frukost tillsammans. Jag vet inte hur jag ska klara mig, Amanda. Men jag vet att vi kommer ha kommit långt i våra liv när jag kommer tillbaka. Utvecklats & levt. Och du har alltid din plats in my heart, det vet du. Och på min arm, nuförtiden. Är så fruktanvärt glad att vi gjorde den tatueringen, för när jag känner att livet kanske känns lite tungt, så kan jag bara kolla på den och bli glad igen. Världens bästa Amanda, min bästa vän och soulmate. Fy fan vad jag kommer att sakna dig. 

Mamma & pappa. Jag vet inte ens vad jag ska skriva till er. Och eftersom ni inte läser min blogg så kanske ni inte ser det här inlägget heller. Men kanske borde ni börja kika in här ibland, så att ni ser vad jag hittar på under dagarna. Förutom när vi pratar på skype då, såklart. Men er kan jag nog inte förstå hur mycket jag kommer att sakna. Jag minns att när jag flyttade till Stenungsund så var det lite samma känsla. Att jag var så lycklig över att få flytta och ha ett liv någon annanstans. Nytt jobb, nya vänner och ett liv vid kusten. Men samtidigt var jag så ledsen över att inte bo hemma med er längre. Det är lite samma känsla just nu. Att jag är så fruktansvärt glad över att jag snart skall åka till Australien och ha the time of my life. Men samtidigt så ledsen att lämna er här hemma och saknaden kommer att vara fruktansvärd. Ni har alltid ställt upp för mig i vått och torrt. I kallt och i varmt. Och alltid stöttat mig till att göra precis vad jag vill göra. Och det är det som jag kommer att göra nu. För jag är en sådan tjej som skall vara ute på resande fot, upptäcka världen. Kanske har jag fått det från er, era små resnördar. Och snart får ni se hur det är att vara i Australien, och Nya Zeeland. Tack för allt som ni någonsin har gjort för mig, och vi ses snart. Älskade mamma och pappa. 
Och John. Min älskade, kära John. Dig som jag har delat allting med de senaste åren. Att inte ha dig vid min sida är helt obeskrivligt. Vet inte hur det kommer kännas att åka till nya ställen utan dig vid min sida. Du är ju den som håller min hand igenom allt. Som alltid finns där, stöttar och hejar på. Som har fått stå ut med mitt trötta humör när jag har jobbat alldeles för mycket dagar i rad. När jag ser tillbaka på det nu så önskar jag ju såklart att jag alltid skulle ha varit glad, uppskattande, hjälpande och allt det där. Men det har jag ju inte alltid varit, såklart. För ingen är perfekt. Förutom du. Du är precis så som du ska vara. Som du borde vara. Även om du ibland är fruktansvärt jobbig och irriterande så får du mig alltid att skratta och jag får en såndär mysig känsla i magen när får vara hos dig. Året som vi har varit sambos har varit amazing, helt underbart. Tack. Tack för att du har spenderat ditt liv tillsammans med dig. Jag saknar dig redan, och vi ses snart. Min pärla.

Här jag skrivit till fyra av de kanske viktigaste människa i mitt liv. Som alltid stället upp, alltid finns kvar. Tack för allt. Jag älskar er så in i helvete.

 

Kommentera här: