Det liksom känns som om någonting har suttit fast inuti mig. Som om det har suttit fastkedjat och försökt att ta sig loss, utan att lyckas. Som om det liksom har dragit, slagit & kämpat med all kraft det har. Och som om ingenting har hjälpt. Men helt plötsligt, kanske kvällen då jag fick vara mig själv för första gången på väldigt länge, så släppte det. Det liksom bara försvann, som om det aldrig ens funnits där. Och så himla skönt det var, att kunna andas ut, och sedan in igen, utan att det tar emot.

 

Men visst, jag är nog lite orättvis när jag skriver "då jag fick vara mig själv", för visst är det ett aktivt val som man själv gör, och som ingen annan kan bestämma. Åtminstonde så har man ingen annan än sig själv att skylla om man nu måste skylla på någon. 

 

Men åter till det positiva. VAD SKÖNT. Så himla skönt det var att kunna andas lätt igen. Utan något tryck, någon som drog eller slog. Och min prins. Han får börjar hjälpa mig att hitta mig själv igen. Tack.