Vart är vi påväg?

Blev påhoppad med ögonbindel och hörlurar med ashög musik. Någon slängde in mig och min hund i en bil. Åkte en sväng och gick någonstans. Hörde inget, såg inget, visste inte vart jag var. Han tog av mig ögonbilden och jag satt på en klippa framför en jättefin solnedgång. Smält choklad, jordgubbar, melon, godis och cider.
 
Hur fint? Töntigt men vackert. Tror att detta kan vara bland det finaste någon har gjort för mig.
 
Detta var så himla värt.
Varför gör man inte sånt här oftare?
Jag har verkligen insett hur otroligt glad man kan bli av att någon gör fina saker för en. Jag har verkligen insett hur mycket kärlek och lycka som bubblar i en människa när den gör någonting sådant här för någon annan. Jag satt i bilden och undrade vart jag var påväg. Jag var lite pirrig och rent av livrädd eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Allting helt utan förvarning.
 
Och detta hände alltså häromdagen. Jag hade varit och jobbat (en såndär inte-så-bra dag). Och var mest trött. Sedan satt vi på klippan hela kvällen och bara hade det mysigt. Jag, min man och vovven. 

Tack igen, hjärtat. Du är helt fantastisk.

Kommentera här: